San Andreas

I San Andreas bor Petes bror Joe, hans fru Anna och deras fyra barn.

Eller rättare sagt de har det som postadress men de bor högst uppe på berget.
För att komma dit så åker man först igenom denna lilla, lilla guldgrävarby, svänger ner vid skolan, tar vägen till höger och tar sen höger igen in på Old Stage road.
Kopplar in fyrhjulsdriften, spänner på sig njurbältet, tar ett stadigt tag i ratten och kryper fram i tio km i timmen.
Passerar ett par skyltar där det står saker som;
 “no trespassing”, “this is a privat road”, “privat property” och “ bevare of the dog”, på.
Sen tar man sats genom forsen (jo, det är sant)
glider genom sanden,
tar till höger igen vid skylten som står på trekvart täckt av gräs i ett dike i en hårnålskurva,
sladdar upp mot den enorma grinden, hoppar ut i björnbärsbusksnåret,
öppnar grinden, stänger grinden
och kör högs upp till toppen av berget…..

Där möts man av den fegaste vakthunden i mannaminne som står med svagt viftande svans mellan benen och tittar på en med stora ögon och öronen lagda bakåt, tryckta intill huvudet.

(det är grannarna som har satt upp skyltarna, häromkring bor en hel del skumraskfigurer som inte gärna skyltar med sina förehavanden)

Här bor också en mycket lycklig och hårt arbetande familj.

Joe jobbar som bilmekaniker fyra dagar i veckan och producerar vin resten av veckans dagar.
Han köpte de 40 acers (ca 20 ha) för ca 12 år sedan och har sen brutit allt land (det stod skog över hela egendomen då) byggt terasser, lagt vägen, byggt huset, planterat alla vinstockarna, dragit vatten, smitt grinden, trampat druvorna och flyttat stenarna.

Jag kan erkänna att jag just i det här fallet tycker att det är tur att de lider av en viss envishetsbacill, männen i den Gateska familjen.

Anna tar hand om hushållet, som i det här fallet betyder att mest vakta så att inte strömmen går hela tiden, de har nämligen ingen el kopplad hit upp.
De har solvärme på taket tillsammans med en varmvattenvärmare. En generator på baksidan med en massa sammankopplade batterier ser till att de har ljus under de mörkare timmarna på dygnet.
Detta betyder att man kör inte diskmaskin tillsammans med AC´n, eller tänder för många lampor och tittar på tv o.s.v.
Barnen, de leker mest med varandra, kottar och vattenpölar.
(nu skojar jag lite, men det är en härlig liten skara som springer barfota ute året om, pysslar med kaninen och bygger kojor.)

Här tillbringade vi en fantastisk dag som började med lunch, fortsatte med kräftfångade/jagande/badande/guldletande i the creek (som de äger hälften av)
(Jag hittar ingen bra översättning på creek, en creek är en grund, bred fors, ni vet såna som man ser i kovbojsfilmer)
Barnen blev blötare och blötare och hittade fler och fler kräftor, det fullkomlig vimlade av kräftor i alla dess storlekar!
När jag berättade att det i Sverige är det en stor delikatess att koka dessa och äta med dill så tittade dom på mig som om jag var från en annan planet.
( -Auntie Marie, how come you speek another language? In your county?, frågade Joey 9 år nyfiket)

När de berättade att alla grannar hittad g u l d runtom sina ägor, blötte även delar av den vuxna skaran ner sig…..
Jag silade litervis med sand genom fingrarna och hittade åtminstone väldigt vackra glittriga stenar.

När Joe kom hem från jobbet guidade han oss genom vinrankorna och visade sina odlingar. Vilket jobb detta är!
Fortsättningsvis ska jag dricka vart glas vin med en annan respekt, det kan jag lova!

När skymningen föll bjöds vi ner i vinkällaren för att dofta, sörpla, jämföra och inmundiga.
De odlar ett par annorlunda Portugisiska druvor som jag aldrig smakat förut, väldigt goda.

Till slut så snurrade det i huvudet av årgångar, druvsorter, blandningar, smaker och mognadsgrader.

Så småningom var det dags för oss att sätta oss i bilen, slingra oss nerför berget och köra ett par timmar mot hotellrummet vi hade bokat.